Vilken föreskrift styr ställningstagandet att avstå från hlr

Problemen med befintliga prognosverktyg är att de inte är externt verifierade, men framför allt har de inte tillräckligt hög specificitet, det vill säga förmågan att fånga en grupp som har liten chans, ofta per definition 1 procent [7] för överlevnad. Svenska data visar att det finns förvånansvärt bra och överraskande dåliga resultat; till exempel överlevnadsgraden vid 41 års ålder vid hjärtstopp [16], medan hos en patient som har hjärtstopp efter aspiration i vårdavdelningen är överlevnadsgraden mindre än 8 procent [17].

För närvarande finns det inga etablerade riskprofiler för att drabbas av hjärtstillestånd. Utmaningen vi står inför är att vi inte kan veta i förväg om ett hjärtstopp kommer att inträffa, vilken typ av hjärtstopp det är och vad resultatet blir. Vilken typ av liv räddar vi patienten för? Frågan, när man diskuterar beslutet "inte HLR" uppstår i kliniken, är ofta " vilken typ av liv räddar vi patienten i?

Enligt Hjärträddningsregistrets årsrapport skrivs 90 procent hem med "god" neurologisk funktion [1]. Enligt internationella riktlinjer [18] klassificeras god neurologisk funktion som CPC Cerebral Kectain Cagine 1-2, medan 3-5 klassificeras som dålig. I årsredovisningen har Karolinska Universitetssjukhuset några av de högsta överlevnadssiffrorna, men bland de lägsta med god neurologisk funktion.

När du samlar en hög överlevnad med ett dåligt neurologiskt resultat är det lätt att överväga om vi försöker spara mycket eller för aggressivt på bekostnad av patientens neurologiska funktion. Neurologisk funktion som en indikator på resultatet har nyligen haft begreppet "bräcklighet " eller" svaghet " [19] på engelska har det visat sig vara nära relaterat till överlevnad efter hjärtstopp [20, 21].

Om patienten klassificeras som ömtålig kan överlevnadsgraden vara så låg som 1,8 procent [22], det vill säga mycket nära gränsen på 1 procent som föreslås som rimlig för acceptans som utomstående [7]. Nyligen studerade vi sambandet mellan skörhet och utfall efter hjärtstopp på sjukhus vid Karolinska Universitetssjukhuset. Vi fann att 28 procent av de överlevande var svaga, men överlevde upp till 30 dagar från den svaga, 20 procent levde upp till 3 år efter hjärtstopp, trots medelåldern på 79 år.

Bland de svaga hade endast 58 procent god neurologisk funktion vid utskrivning från sjukhuset, jämfört med 86 procent hos de icke-fragmenterade. Men när vi jämförde neurologisk funktion vid ankomsten till sjukhuset och vid utskrivning fann vi att 87 procent hade oförändrad funktion. Denna slutsats av problemen har stått idag, neurologisk funktion vid urladdning, för hjärtstoppstudier på sjukhuset.

Den kliniska frågan om vi har sparat patienter för ett anständigt liv kvarstår dock. Inte ens det faktum att vi såg att den bräckliga hade en något sämre livskvalitet och rapporterade fler symtom på depression än den icke-fragmenterade [23] svarar på frågan.

Ett ställningstagande till att avstå från HLR innebär att ansvarig läkare på förhand bestämmer att HLR inte ska utföras i händelse av ett plötsligt oväntat hjärtstopp.

När allt kommer omkring kan bara patienten bedöma sin livskvalitet och till vilket pris livet kan vara värt att försöka spara. Om du ignorerar de patienter som inte vill ha HLR och patienter där döden är oundviklig, är det på gruppnivå svårt att hävda att patienter på sjukhus, om möjligt, bör räddas i det liv de hade vid tidpunkten för inskrivningen om de lider av hjärtstopp under sin sjukhusvistelse.

Det enkla svaret på problemen som beskrivs i föregående stycken är att vi bör prata med patienten oftare om hur de ser sina liv när det är möjligt, inte bara när en svartvit lösning är oundviklig. Utbildningspatienternas historia är som följer: Sex månader efter hjärtstoppet på sjukhuset fick patienten, genom det svenska registret för hjärt-och Kärlräddning, samtal om sina livskvalitetsstudier.

Han rapporterade en anständig livskvalitet, inga tecken på ångest eller depression, men på frågan om det var något annat han ville göra, Han svarade: "Allt är bra som det är, men jag var sjuk innan jag gick till sjukhuset och jag blir inte friskare. Jag kommer inte ihåg något om hjärtat som stannar, så det verkar som ett bra sätt att dö. Om du kan logga in i min dagbok för att släppa HLR nästa gång, för nu väntar jag bara på döden - även om livet i sig är bra, då är jag klar.

Det är nästan aldrig rusat i detta kliniska gråområde utan riskmodeller eller prognoser, vi utlämnas idag av kvalificerat antagande, men det betyder inte att vi borde eller kan undvika att fatta dessa medicinska beslut. Modern HLR-utbildning för läkare bör innehålla denna kunskap om prognostiska faktorer för sannolikheten för överlevnad, diskussion om komplexiteten i beslut och regler för etiska beslut för att underlätta det kliniska vardagen.

Men om du blir ombedd att fatta ett "icke-HLR" - beslut, föreslår vi för närvarande att du frågar dig själv om det verkligen behöver göras just nu, eller om det kan placeras lönsamt i morgondagens omgång. Den ansvariga läkaren kan av medicinska skäl besluta att avstå från HLR. Detta är sant när läkaren har bedömt att behandlingen inte är till nytta för patienten eller att det är omöjligt att återställa spontan cirkulation och andningsfunktion.

I dessa sammanhang bör hjärtstopp betraktas som en del av en naturlig och förväntad död. Men i många fall måste läkaren hantera den medicinska osäkerheten i samband med att göra förutsägelser om överlevnadsmöjligheter. HLR-positioner bör baseras på att väga flera faktorer, såsom sjukliga tillstånd, biologisk ålder, funktionshinder och risker i samband med behandling och utsikter för överlevnad av hjärtstillestånd.

Positionen ska alltid baseras på patientens egna värderingar och uppfattning om deras livskvalitet. Patientens inställning bör respekteras, att patienten har en grundläggande rätt att informeras om sin vård och behandling. I frågor om HLR är det lämpligt att prata med patienten under lugna förhållanden. Patienterna har olika önskemål och förmåga att delta i HLR-samtal, och positionen kan överföras till den ansvariga läkaren på patientens begäran.

Om patienten inte fattar ett beslut är det nödvändigt att samråda med släktingar för att få en uppfattning om vad patienten vill ha i denna situation. Det är viktigt att informera släktingar om att de bara är stöd i beslutsprocessen och att det är läkaren som fattar beslutet. Det finns goda skäl att ta upp frågan om HLR mer än en gång. Ansvariga läkare bör också samråda med lämplig medicinsk personal innan de avstår från HLR.

Annan vård och patientvård påverkar inte positionen, inte HLR. Positionen ska vara lättillgänglig i patientens logg med datum, tid och underskrift av den ansvariga läkaren. All medicinsk personal som behöver veta borde kunna delta i det.

Etiska aspekter som finns kring ställningstagandet till att avstå eller avbryta HLR i händels e av hjärtstopp.

Den ansvariga läkaren måste ständigt granska beslutets giltighet. Patienter och släktingar bör så långt som möjligt informeras om att positionen inte existerar. Ställningen att avstå från HLR gäller endast under den aktuella vårdhändelsen och i verksamheten.

Ska släktingar gå med i HLR? Ja, de bör frågas om de vill delta, och de ges möjlighet. Många släktingar vill delta i livsrelaterade strävanden, men valet att delta är en släkting. För att närvaron ska fungera måste en lämplig person från vårdpersonalen tilldelas för att informera släktingar om vad som händer och se till att upplevelsen av situationen blir bästa möjliga under rådande omständigheter.

Om det inte finns någon personal att dela för denna uppgift bör dock anhöriga få delta och sedan ta hand om stöd och information. Det är mycket ovanligt att släktingar har problem under livsrelaterade försök. Guiden publiceras på organisationernas webbsidor. Efter hjärtstopp-samling efter händelsen idag finns det inget klart, vetenskapligt svar på hur krisstöd ska utformas för att olika typer av personal ska kunna ingripa, men det finns ett visst stöd som modernt krisstöd bör innehålla: En bra organisation som utbildar och utbildar och utbildar personal med gott ledarskap och god sammanhållning, som har utvecklat system för att stödja, följa upp, utvärdera och bearbeta personal.

Hur vi reagerar efter att ha behandlat en allvarligt sjuk patient påverkar naturligtvis händelsen i fråga.