Turkiska val

Kilicdaroglu noterade över en natt att valet gick mot en andra omgång och sa att de var övertygade om att hans oppositionskoalition kunde vinna. Önskan om förändring i samhället är över 50 procent. Den tredje kandidaten, Sinan onani, kan vara avgörande för andra omgången. Onani uppgav att han ännu inte hade bestämt vem han skulle rösta på. Han representerar ett ultranationalistiskt parti, och det är sammanflätat att han går med i Erdogan.

Internationella valobservatörer: inga tecken på valfusk under natten, det fanns vissa oklarheter angående valresultatet. Oppositionen anklagade AKP-regeringspartiet för att systematiskt överklaga resultaten från flera valcentraler i oppositionsdistrikt, som de sa drogs ut som ett resultat.

Detta borde ha varit särskilt sant för Turkiets två största städer, Istanbul och Ankara. Detta är dock inte vad det internationella valet betonade, men de uppgav att valet inte alls var demokratiskt i den statskontrollerade pressen, som mer eller mindre fungerade som språkrör och eftersom Valmyndigheten inte var tillräckligt transparent.

I Turkiets parlamentsval väljs landets e parlament.

Men enligt observatörer finns det inga bevis för något utbrett valfusk. Ändå hoppas Erdogans AKP-parti få makt över parlamentet. I praktiken innebär detta att Kilicdaroglu kommer att ha svårt att fortsätta sin politik om han vinner över Erdogan i andra omgången. Valdeltagandet var som förväntat högt: drygt 88 procent. Stark tillväxt, särskilt på grund av investeringar i byggsektorn, har länge varit ett av recepten för framgången för AVS.

Således beviljades undantag från byggnadsstandarder för bostadshus när de inte uppfyllde säkerhetskraven, som också är ansvariga för icke-statliga, icke-statliga regeringar. Dessutom är det oklart hur den särskilda jordbävningsskatten, som infördes efter en liknande katastrof, användes. Kriserna har skapat ökande missnöje med ett politiskt system som skapar lås, ineffektivitet och som i större utsträckning förlitar sig mer på auktoritära verktyg för att frysa kritik.

Den Staristiska naturkatastrofen i februari vilar som en skugga av politiken. Alliansen går till omröstningarna för att införa ett förstärkt parlamentariskt system, det vill säga omfattande reformer bort från presidentsystemet som Erdogan införde i folkomröstningen "Alliance", med ett mångsidigt Ara-parti, ledt av det tidigare landet Keml Ataturks far, KNP: s gamla maktparti HP HP HP HP HP KP, vars sociala parti är en del av - Den demokratiska kemin kontrasterade skarpt med islamister och konservativa, som också är en del av samarbetet.

Tre av de sex allianspartierna grundades av avhoppare från AKP-koalitionen, en nationalist och två liberala konservativa. Hittills har alliansens ledare, Erdogans främsta utmanare, Kemal Kilicdaroglu, betonat vikten av större pluralism, maktdelning och förmågan att hantera landet från kriser. För detta ändamål presenterades program för vissa sociala investeringar och bättre levnadsvillkor.

En annan fråga som CHP-ledaren har gjort en stor poäng av är korruptionskontroll. Oppositionen utmanar också en utrikespolitik som kännetecknas av omvändelser, strategisk partiskhet och visioner om Turkiet som en regional supermakt. Under AKP har utrikespolitiken i allt högre grad varit ett verktyg för att öka sin popularitet hemma, vilket har skapat svåra situationer.

Fiskförsäljning på Istanbul-marknaden.

Kilicdaroglus uppmaning: Fortsätt kampen för demokrati.

Stigande inflation är ett av de största problemen i valet. Vapenexport till Ukraina, men deltar inte i sanktioner mot Ryssland. Turkiet har nyligen försökt att reparera sjuka relationer med flera regionala supermakter enligt taktiska misstag. Försök till normalisering med Syrien fortsätter också, vilket även CHP-Alliansen vill se, eftersom båda stora blocken vill ta emot cirka 3,6 miljoner syriska flyktingar i Turkiet för att lämna landet.

EU-medlemskapsförhandlingar har blivit en återvändsgränd, och Turkiet har utmanat kärnan i NATO-samarbetet genom att investera i det ryska luftförsvarssystemet, ovilliga att ratificera den svenska NATO-bilagan - detta är ett annat exempel på hur mellanstatliga organisationer och allianser främst började fungera som ett verktyg som Det fungerar som ett verktyg för att stärka Turkiska intressen.

Det Procurdiska Vänsterpartiet YSP, som lär sig få drygt tio procent av rösterna, är ett lok i ett annat oppositionsblock, alliansen för arbete och frihet. Det samlar också ett antal socialistiska partier och representerar en oppositionsflank som, förutom minoritetsrättsfrågor, också har en tydlig ekonomisk vänsterprofil. Resultatet av parlamentsvalet, där denna allians verkar vara vågens mästare, kommer att påverka hur mycket vikt demokratiska reformer kommer att ha för att ändra makt ur minoriteters rättigheter eller en betoning, till exempel på sociala nätverk skydd och distributionsfrågor.

Detta banar väg för en balansgång för Kilicdaroglu när han vann omröstningen, inte minst när han själv uppgav att han hade för avsikt att söka en demokratisk lösning på det kurdiska problemet. Problem kan uppstå när det gäller nationalistiska krafter både i sitt eget parti och i andra rörelser i samma politiska block. Bör det finnas en stor makt av presidenten?

Oppositionen vill ändra på det. Naturligtvis visar notoriskt opålitliga opinionsundersökningar att presidentvalet kommer att bli extremt jämnt. Om ingen kandidat får mer än 50 procent av rösterna kan en andra omgång också förväntas mellan de två som fick flest röster. Det är svårt att säga i vilken riktning Turkiet kan ta senare. Även om landet har infört ett presidentsystem kan det bli ännu mer komplicerat om den vinnande presidentkandidaten inte lyckas säkra stöd från en majoritet i parlamentet.

Huruvida Erdogan frivilligt lämnar makten i en förlust kan också vara det viktigaste. Om AKP vinner är det troligtvis en fortsättning på den redan inslagna linjen som upprättats som ett resultat av samarbete med den ultranationalistiska MHP. Så länge det finns samarbete är utsikterna till skada för demokratin i princip uteslutna. Det verkar som om AKP kommer att vara sent för visionerna, och det finns en betydande risk att det redan starka trycket på oppositionen och det civila samhället blir ännu större.

Det är också troligt att regeringen kommer att upprätthålla en konfrontativ utrikespolitik för att få redskap för sina egna intressen. Det möjliga resultatet är att den svenska NATO-frågan tappar sitt ansvar efter valet och att tillämpningen av det svenska NATO relativt snabbt ratificeras. Detta är dock en annan förhandlingskarta som AKP kan använda för att få fördelar inte bara för Sverige utan också för andra NATO-länder, inte minst i USA.

Hittills har statsminister Ulf Kristersson inte övertygat Ankara om fulländningen av det svenska medlemskapet i NATO, trots handskakningen.